Historien om Stjärnjul

Från familjekonsert till Stjärnjul

När Rönninge Show Chorus och The EntertainMen hade sin första julkonsert i Filadelfiakyrkan 1993 kunde de knappast ana vad de satt igång. Nu, tjugo år senare, har Stjärnjul blivit ett begrepp.

–Här låter det ju fantastiskt. Vi behöver väl ingen ljudanläggning!
Jan Alexandersson och Richard Öhman är imponerade av akustiken i Filadelfiakyrkan. Året är 1993, och The EntertainMen har precis bestämt sig för att tillsammans med Rönninge Show Chorus leta efter nya domäner för sina julkonserter. I flera år har de två körerna bjudit in sina familjer, nära och kära till Bergaskolan i Rönninge. Men körerna har vuxit så att de knappt får rum på scenen längre och aulan där rymmer bara några hundra personer. Och konserterna har blivit så populära att antalet föreställningar blivit ohanterligt.

Flytten

Dags att ta nästa steg, följaktligen. Efter mycket letande blev det Filadelfiakyrkan. Men hur fylla en så stor lokal – här går det ju in drygt 2000 personer? Svaret stavade gästartist, och inte vem som helst heller, utan Tommy Körberg.
–Vi kände en kille som jobbade på Sonys lager. Han gick upp på kontoret där och lånade lite brevpapper, och faxade till Tommy Körbergs agent och bad om ett möte, berättar Jan Alexandersson.
Huruvida det var brevhuvudet eller något annat som fick Tommy Körberg att tända på idén ska vara osagt, men ett möte blev det, i Mono Music Studio på Skeppsholmen. När Jan och Richard kommer dit sitter Björn och Benny i fikarummet, tillsammans med Anders Eljas.
–Jaha, vad gör du för något? frågade Eljas.
–Jaa, jag dirigerar en kör, säger Janne.
–Kul, jag dirigerar lite också, svarar Eljas.
Träffa kollegor är ju alltid kul.

Körbergs villkor

Jan och Richard lyckas hursomhelst få Tommy Körberg med på planerna att göra julkonsert. Men han hade två villkor. Dels att han fick ta med sig sin pianist, Stefan Nilsson. Dels att Pär Gardenkrans, kallad PG, skulle stå för det ljudtekniska. Jan och Richard är inte helt övertygade om att det behövs någon ljudanläggning – de har ju varit i Filadelfiakyrkan och tycker akustiken där är fabulöst bra. Men de låter sig övertalas.
–Det blev stor succé. Vi gjorde två fantastiska konserter.

Nummerproblem

Ett bekymmer det första året var att Filadelfiakyrkans stolar saknade nummer. Sektioner och rader fanns, men inte mer. Något biljettsystem fanns inte heller, vilket kanske inte var så konstigt eftersom ingen hade arrangerat denna typ av konserter där tidigare. Så Jan och Richard fick gå runt och räkna stol för stol, rad för rad. Och så beställde de biljetter från ett närbeläget tryckeri.
– Vi hade inga datorer eller så, utan fick helt enkelt hoppas att biljetterna stämde.
Det hela gick faktiskt bra, med både biljetter och ekonomi. Så bra att hela konserten kopierades året därpå, återigen med Tommy Körberg och Stefan Nilsson som gästartister.

På gehör!

En pianist vid namn Hans Gustavsson fanns med redan från början – han har sedermera bytt namn till Lindetorp, och har varit med på de flesta konserter sedan dess. Och PG –”Körbergs ljudtekniker” – blev kvar i många år. Det tredje året ersattes Tommy Körberg av Loa Falkman. Hans Gustavsson hade kanske inte riktigt den gedignaste av erfarenheter att kompa operastjärnor, och blev allt oroligare över att han aldrig fick några noter att öva med. Så ett par dagar innan konserten åkte han helt sonika hem till Loa och lärde sig låtarna på gehör. Begåvat!

Fler konserter och mer musik

Med Loa utökades också antalet konserter från två till tre, och så småningom även till fyra och fem. Gästartisterna blev också fler och fick sällskap av en konferencier. Det ensamma pianot fick sällskap av gitarr och trummor, och efter ett par år även en och annan blåsare och år 2000 även en stråkkvartett – som numera är en hel stråksektion. Det året hölls konserterna på Älvsjömässan, eftersom Stockholmsfilharmonikerna hade abonnerat Filadelfiakyrkan då Konserthuset byggdes om.

Turné med kammarorkester

År 2001 var ett märkesår. Då gjordes julkonserterna för första och hittills enda gången tillsammans med Svenska Kammarorkestern, en 45 personer stark skara under ledning av Håkan Sund. Han fick slita hårt för att lära kören Händels Halleluja, men gjorde det med sådan bravur och fermitet att han fick stående ovationer redan på repen. Det året gjordes sex konserter, varav två i Örebro, Svenska Kammarorkesterns hemvist. Att få rum med alla musiker och sångare på scenen var en utmaning i sig det året.

Stjärnjul föds

När det var dags för tioårsjubileum 2002 föddes också namnet Stjärnjul. Då bjöds alla tidigare gästartister in att delta, så det året hade varje enskild konsert sin egen prägel med olika gästartister varje kväll. Inte helt lätt för producent och kör att hålla ordning på, men en av effekterna blev att många i publiken köpte biljett till flera föreställningar. Att det blev en CD det året, plus att konserten sändes i radions P4, var inga dåliga bonusar.

20 år and counting …

Nu skriver vi 2015, och genomför vår 23:e konsert i ordningen sedan flytten från Rönninge. Handritade affischer har ersatts av professionella byråprodukter. Hemmatryckta biljetter är ett minne blott – numera är det Internet och Ticnet som gäller. Musikaliskt och organisatoriskt har Stjärnjul vuxit till en så nära professionell produktion man kan komma med körsångare som trots allt är amatörer. Gästartisterna har avlöst varandra – vi har haft glädjen och förmånen att ha jobbat med väldigt många ur gräddan av Sveriges musikvärld.